det känns som om att det var länge sedan
som jag satt såhär och skrev om mörkret
om allt som tyngde ner mig
hindrade mig från att flyga

jag försökte finna ljuset
men det tycktes vara en omöjlighet
ty jag trampade i kvicksand
jag var mörkrets fånge

jag försökte ta en dag i taget
och varje dag så kände jag
hur jag förlorade ännu en del
av mitt hjärta

alla sår och smärtsamma minnen
hade fastnat på näthinnan
alla onda ord spelades på repeat
och blodig slogs trumhinnan

jag trodde inte på någonting längre
jag hade blivit ett tomt skal
men jag hade mina ord
och med dessa ord fann jag dig

jag kan inte förstå än idag
hur ett litet skämt på en presentation
kunde göra skillnaden
mellan ljus och mörker

för precis som en vacker ros gror
så växte ljuset i mörkret
snart så försvann allt mörker
och jag kunde äntligen se igen

jag fumlade i mörker som en blind man
men du lyfte på mina ögonlock och gav mig synen igen
jag kunde knappt andas
men du särade på mina läppar

ord
allt var bara ord
mina ord blev dina ord

jag märkte att det var inte bara ljuset som hade börjat gro
för även du växte och tog din plats
i mitt hjärta

det känns som det var så länge sedan
som jag skrev om mörkret
om allt som tyngde mig

och nog är det så
för du fick allt det onda att försvinna
och mina sår från det förflutna
betyder ingenting längre

änglarnas prinsessa
med dig är jag lycklig