Min röst måste tett sig som ett ömkligt kvidande,
Och på samma gång
Som en uppfordrande befallning

Och ja, det var ett nödrop,
Långt nedifrån själens djupaste rum
Nedifrån ett mörker där kluvenhet, sorg och hat strider
Där både självförakt och egoism rest sina fanor
Och livsglädjen förbrunnit, tynat

Trots att Du anade vad ont jag önskat i min vrede,
Trots att Du visste konflikten i mina känslor,
Trots att du sett mitt bagage av tysta anklagelser,
Valde du ändå att se mig i min hopplöshet

Och din famn omslöt mig genast.
Medkännande. Systerlig. Och moderlig.
Du visste hur jag har önskat Din famn på annat sätt
Ändå höll du mig

Och allt skälvde för mig då.
Det blev fullt. Och tomt.
Det brustna, svarta hjärtat sökte sina fogar
Och både Du och jag hoppades att jag skulle gråta då
Äntligen
Att jag skulle släppa ut allt det fördämda
Och jag ville gråta. Du, jag ville ju det.
Men ingenting kom

Men för en liten stund försökte jag ta emot
Jag försökte älska dig utan krav

Jag försökte, åtminstone