mamma ligger i badet.
jag sitter i mitt skrymsle.
ute i hallen står min radio och spelar på hög volym så att det hörs in i badrummet för mamma ville ha musik på i bakgrunden så att hon kunde
slappna av
riktigt ordentligt.
lugna favoriter.
oh yeah.
det finns ingen mening med att försöka stänga ute det med min egen musik.
så yeah.
lugna favoriter, såklart.
powerballader om förlorad kärlek, såklart.
är det inte typiskt?
det är i alla fall väldigt komiskt.

varför gör det ont när jag blundar?

hur mycket jag än skakar, vrider och vänder så gör det ingen skillnad.
inte ens om jag 
kastar glaskuben i väggen
så hårt jag kan.
orden ramlar inte ner från himmelen ändå.
fan ta dig.
jag älskade dig.

(the trouble is my head won't let me forget)

och jag kan inte gråta längre.
det blir bara falskt och fel och lika mycket
skådespel
som resten av mitt liv.

jag vet inte om jag ska skratta eller gråta
eller om jag ens bryr mig.

jag vet inte vad jag ska göra för att hålla likgiltligheten fastlimmad på mitt ansikte.
den liksom faller av.

jag måste härifrån.

tvätta bort allt superlim från mitt ansikte som
ändå aldrig fungerar.

fan ta dig.

gå och dränk dig.

varför gör det fortfarande ont?