Det är första intrycket som räknas, första gången man ser en människa, vad man då tänker, det är det ända som inverkar på vad vi tycker om människan hela resten av vårt liv. Jag tror inte det går att ändra på sin synpunkt, man tycker ändå likadant, det är vad första intrycket går ut på. Man kan lura sig själv att man har ändrat fattning av denna speciella människa vars första intryck var dålig, men människan är en dålig människa, om första intrycket var dåligt.
För människor med dåligt första intryck kan också lura oss att förändra vårt första intryck. Man kanske är kompis en stund, blir kanske ännu bättre kompisar, men sen får man höra saker om den här speciella människan men dåligt första intryck, och då kommer man tillbaka till det här första intrycket, man kommer ihåg vad man tyckte om människan man första gången såg denna, och så kommer ångesten över att man inte borde har låtit sig luras av denna människa och att man borde har hållit samma tanke om denna männsika, istället för att blint falla i dennes famn och låta sig föras in i en värld full med lögner, och till sist få falla ner då denna speciella famnen inte finns längre och tar emot. Första intrycket är nästan alltid dåligt, det beror mycket på avundsjuka. Avundsjuka får människor bli dåliga. De båda hållerna, dvs. om du är avundsjuk på en människa tycker du inte om denne, men om denna människan är avundsjuk på alla, tycker du inte heller om denna människa, och människor är nästan som födda till att vara avundsjuka, dvs. första intrycket är alltid dåligt.
Nu kanske ni tänker herregud vilken pessimist, och det kanske jag är, men det tycker inte jag, och där har ni ett fint exempel på första intryck. De flesta av er tänker att jag är näsvis och fräck, då jag säger emot att jag inte är pessimisktisk fastän jag egentligen är det. Eller hur ?
Men då tar jag fram det att jag bryr mig inte ett piss om någons åsikter om mig, fastän jag egentligen ju gör det, och då är jag ännu näsvisare, för då har jag igen sagt emot.
Såhär kan man ju fortsätta för evigt, men vart jag vill komma är, att om första intrycket alltid är lika dåligt, så finns det då riktiga goda människor ?
Mitt svar sku vara ja, det finns det, men vi ser dem inte. T.ex. jag kan vara en god människa, men pga att jag uppträdde näsvist med att säga emot nånting jag egentligen är så är ert intryck att jag är en dålig människa, och det ändrar man inte så lätt på.

Det är egentligen konstigt hur lätt man kan få en god människa till dålig, men hur svårt det är att få en dålig människa till bra.
Som t.ex. kan vi ta min vän, som svikit många men ändå anser sig vara en mycket populär och god människa. (Jag skulle kalla henne en gris, men det gör jag inte för jag inte vill vara fräck.) Den här människan har svikit mig flere gånger än 1, ja om jag snabbt räknar så skulle det säkert bli närmare 10. Då kommer upp frågan är jag hennes vän längre? Jag ksulle vilja svara nej, men det kan jag inte för då skulle jag ljuga, så jag svarar ja, vi är vänner ännu, men då ljuger jag en del också, för jag vill inte vara vän med henne, men jag kan inte släppa ur. Så då är ett enkelt och ärligt svar jag vet inte. För det är sant.
Men det ska jag inte gå in på, utan jag ska gå in på vad jag började med, hur svårt det är att göra en dålig människa bra.
Den här människan, vännen, som jag talat om här en stund hade en neutral första intryck på mig, jag tror inte hon hade nån egentlig första intryck på mig, för hon smalt in i mängden så bra, så man såg inte henne, jag märkte först henne då alla pratade om henne, för hon tyckte om en pojke som hatade henne. Och då kan man ju tänka sig att mitt första intryck var dåligt, men det var det inte, för jag fick inget första intryck fastän människor pratade om henne.
Senare blev vi kompisar, jag kommer inte ihåg hur, men vi rörde oss med samma männsikor så det bara blev väl så. Men förra vintern gjorde hon nåting som borde vara oförlåtligt i en tonårings värld, hon lämnade mig utanför. Ja, det är inte så stor sak, men det känns då.
Hon bjöd alla andra utom mig, och så regnade det förklaringar.
\"Hon hon och hon vill inte ha dig dit till festen så förlåt jag kan inte bjuda dig för jag vill ha många människor hit.\" \"Min mamma sa att jag inte får bjuda så många för annars börjar ni stjäla dvdn så jag kan inte bjuda dig.\" Alltså hur troligt är det? Hennesmamma var typ i Asien!
Men då blev jag ju sur och lesden och arg, och vi hatade varann.. hmm.. jag hatade henne skulle vara det rätta uttrycket.
Till sist orkade jag inte längre hata henne för vårt \"gäng\" splittrades til hennes sida min sida och de neutrala, och det var inte så lätt att leva då.
Sen blev det mycket tårar och kramar och mera tårar men inget prat. Vi bad inte om förlåtelse, vilket då betyder att jag inte har förlåtit henne.
Men efter det kunde jag inte längre ändra mitt intryck av henne, hon var vad hon var, bitch.

Så nu kommer frågan, varför är jag med henne då ?
Och så skulle jag kunna skriva ännu flere rader om det, men för att jag vill ha det ovanligt klart så använder jag fem ord.
Jag kan inte släppa taget.