En ström av ord rullar i prästens mörka gap

De väller sakta fram ut ur munnen och

lägger sig i rummet

Mörkret föll i salongen och smärtan dunkade hårt

vad var det som hände

Blodet isade i ådrorna hos åskådarna

Den skenbare gode herden

han färdas med den svarta floden

floden som inte väger någonting

floden som är gjord av luft

Själarna runt om kväljer sig och vrider sig

De skakar i sina innersta grundvalar

när allt omkullkastas och blir som det inte ska vara

universums urålders själ av kval ropar till eonernas eviga framtid

om ett uthärdande och en förändring att se den ljusa floden åter

bevattna jordens marker och grönska

ett kärlekens väsen som porlar i alla porer och universums hjärtan

Ett kluckande välbehag, ett stilla leende