Ett kluckande välljudande skratt

Solen spelar i våra ansikten

Värmen och kärleken smeker oss som vinden

Ändå kan jag oroas över vad framtiden kan bära med sig

Jag rycks bort ur den välbehangliga stunden

På ett sätt tappar jag denna möjlighets nyckel

kommer på att ta några andetag då luften kan bära

Jag finner stunden igen och värmen i ögenblicket som glimmar

Skuggor och ljusspeglar om vartannat kan framtiden bjuda

Jag mås ej rädas skuggornas land för de ger ändå ljuset dess

form och sprängkraft att breda ut sig och ge liv

I mitt sinne från skuggornas land döljer sig en feghet

att inte lyssna på mitt hjärtas själ och lyskraft

Jag räds att kraften min är för stark så att jag ska spricka

Ibland kan jag då förminska min lyskraft

Jag känner att jag borde lyssna mer till berget inom mig

låta det mullra i genklang till träden och vinden

Våra kärlekens hjärtan fortsätter så så länge de orkar

så länge vi har tiden att på nytt finna varandra utan att

våra hjärtan blir för inkrökta och insnärjda av varandras krav och viljor

Hoppas våra själar finner den lätta fågelsången mellan våra hjärtan

så att vi må fröjdas av kunna vara med varandra på livets stig.