Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kedjorna (kanske en spökhistoria)

Varje höst kom pappa med samma, smått uppfordrande råd inför de svamputflykter som han visste att jag brukade göra i skogarna kring hans barndomshem, där jag numera tillbringade mina somrar.
- Du ska gå till kedjorna, och därifrån vidare upp mot Jon-Ers ängar! Då kommer du att hitta svamp, det kan jag lova dig!
Jon-Ers ängar visste jag mycket väl var de låg och vad det var för någonting - det var den stora myren längst uppe i höjderna, som släppte iväg bäcken som rann förbi strax nedanför vallen vid stugan. ”Kedjorna” visste jag inte exakt var de låg, men jag hade hört om dem så många gånger att jag i alla fall visste att det rörde sig om några kedjor som låg kvarglömda, troligen resterna från ett skogsarbete, och som numera alltså fungerade som riktmärke för pappas skogspromenader. Tydligen hade jag varit med till kedjorna flera gånger som barn, men jag hade inte sett dem på…30 år.
Jag försökte varje år förklara för pappa att jag inte visste var de där kedjorna låg, lite mer irriterad för varje gång, och att det dessutom faktiskt inte behöver betyda att bara för att man en gång hittat svamp på ett ställe för 30 år sedan, så innebär det inte att man alltid hittar svamp där.
Men det var pappas strategi vid svampplockning - han gick till de ställen där han en gång hittat svamp. Kanske var det ett tecken på att själva svampletandet nog inte betydde allt vid hans vandringar i skogen.
Så dog pappa. Hastigt. Det var på våren, och det var som falla ner i en brunn – vart jag än såg, såg jag mörka, branta väggar utan möjlighet att ta sig upp.
Men på något sätt gick sommaren. När det blev höst igen, bestämde jag mig för att låta skogen hjälpa mig att gråta, och myrarna att ge mig tröst. Så jag gav mig ut på en promenad i skogen, med en svampkorg i ena handen och min trästav av björk i den andra.
Jag tänkte leta upp de där kedjorna, en gång för alla.
Problemet var bara att jag inte visste var de fanns.
Men så mindes jag att varje gång jag erkände för pappa att jag faktiskt inte hittade till kedjorna som han pratade om, så sade han att ”men du går ju bara längs körvägen inåt vändplanen, och går upp längs den gamla skogsvägen någon kilometer eller så, sen hittar du dem”.
Och efter viss möda hittade jag faktiskt den där skogsvägen, som egentligen bara var spåren efter en skogsmaskin som kört där för ett halvsekel sedan. Jag började gå längs vägen, men redan efter 20 meter var den omöjlig att se - den förenade sig med skogen och jag förstod att min plan var förlorad redan nu. Jag skulle aldrig hitta kedjorna. Så jag gav upp och bestämde mig i stället för att vandra planlöst i den sköna skogen, som jag brukar göra när jag letar svamp.
Nu förhöll det sig också så, att en god vän som förlorat sin far för många år sedan berättade att hon kommit till ro i sin sorg genom att prata högt med sin pappa och eftersom hon såg hur förtvivlad jag var, uppmuntrade hon mig att prova samma sak.
Någonting mer fanns inte att förlora, så jag beslutade mig för att i alla fall försöka.
Så jag gick i den klara augustiskogen och konverserade högt med pappa.
Om hur jag kände mig och hur jag mådde, om hur mycket jag saknade honom, och undrade hur det skulle bli med allt. Kanske var jag till och med lite arg ibland.
Jag pratade och pratade. Några svar hade jag inte förväntat mig, och det fick jag förstås inte heller.
Till slut började det kännas lite fånigt att gå omkring och prata för sig själv i skogen, och jag var lite torr i halsen. ”Nej du, pappa”, sa jag. ”Det här går inte längre. Om det ska vara någon mening med det här, så får du ge mig ett tecken.”
Jag skrattade lite generat åt mig själv, det lät som om jag just läst ett par platta repliker ur en dålig film.
Det var just i denna sekund som det klingade till vid mina fötter. Jag tittade ner mot mina gummistövlar för att se vad det var, och upptäckte genast vad ljudet kom ifrån.
Jag hade ställt ner min trästav i en hög med kedjor.




Prosa (Novell) av Persson
Läst 448 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-09-23 15:48



Bookmark and Share


  AndersN
Så vandrade du upp mot Jon-Ers ängar och hittade svamp?
2007-09-23

    Aurora Borealis
Tack för den underhållande historien!
2007-09-23
  > Nästa text
< Föregående

Persson