Sakta öppnar jag mina ögonen. Det är nästan helt mörkt i rummet, bara en liten månljusstråle letar sig in genom gardinerna. Min kudde hade ramlat ner på golvet. Fortfarande lite smågroggy nappade jag åt mig kudden och borrade mitt huvud mot den. Jag ville sova igen, men det gick inte, tankarna b örjade snurra igen.

Till slut tröttnade jag på att försöka och sova, så jag gick upp och drog ifrån gardinerna och blickar över den stora väg som går precis utanför min lilla lägenhet. Några lastbilar dundrar förbi och jag känner hur tankarna vandrar tillbaka några år tillbaka till en eftermiddag då jag kom hem till en övergiven lägenhet och din nyckel som låg på dörrmattan.

Mycket har hänt sedan dess. Jag stod inte ut att bo kvar i dendär staden längre, jag har egentligen aldrig riktigt passat in där, så jag flyttade till Kalmar. Fastän jag bott här nu i några år känner jag ingen. De på mitt jobb hälsar lika reserverat som jag och fastän jag går på krogen ofta blir det aldrig att man snackar. När man är i min ålder går man bara dit, stöter på någon, tar in på hotell och får känna lycka för några ynka timmar. Sedan när dem har somnat smyger jag mig därifrån som en brottsling som lämnar en brottsplats. Jag känner mig alltid skyldig. De är ju inget i jämförelse med dig, vad är det jag ger mig in i. Så tänker jag alltid efter, i panik. Jag intalar mig själv att du ska hitta mig, att du ska komma tillbaka. Men det är nog bara en inbillning. Det har jag också sagt till mig själv.

Ända tills igår, då jag fann ett oadresserat brev i min postbox. Jag kände direkt igen din handstil, och brevet bar på din lukt. Du skrev att du hade rest runt nu i flera år för att finna någon slags ro men att du aldrig funnit den. Och att du då accepterat att du aldrig kommer finna ro men däremot kärlek. Du skrev att du i dessa år burit på kärleken till mig och att du nu letat rätt på mig. Du krävde inte att jag skulle ta ett beslut, du skrev att du ville jag skulle fundera och sedan skicka ett svar per brev till en postbox i stan.

Jag kom på mig själv att jag hållit andan medan jag läste brevet. Hon måste vara i stan. Tankarna snurrade, vad skulle detta betyda egentligen? Jag kände hur mitt hjärta bankade och krympte ihop omvartannat. Jag lät brevet ligga på köksbordet. I ett misslyckat försök att hålla tankarna på avstånd kollade jag på dokusåpor hela kvällen, men jag blickade hela tiden bort mot köksbordet. Till slut gick jag och la mig och försökte somna. Några timmar senare föll mina ögonlock ihop av utmattning.

Nästa morgon bestämmer jag mig för att ta itu med att skriva brevet. Jag gick och tog på mig ett par kalsonger och satte mig vid köksbordet med penna, papper och kuvert. Jag tittar ut. Mörkret är inte lika kompakt, istället ligger det en tjock dimma längsmed marken. Jag återvänder till brevet jag ska skriva. Utan jag veta vad jag egentligen gör far pennan över pappret. Jag viker ihop det omsorgsfullt, lägger det i kuvertet och slickar igen det.

Med osäkra steg går jag ner till postlådan. Jag tittar mig oroligt omkring innan jag lägger på mitt brev.

Nu kan jag inget mer göra än att vänta.