Ibland är världen allt för liten.
Kanske är det därför så många hamnar i skiten.
Inte konstigt att man kommer hem helt sliten.

Sliten från vardagen, full av intryck och tankar.
Det känns ju som att man bara runt i cirklar vankar.

Översnygga tjejer på reklamblad,
idealen kommer ju som på parad.

Rakade ben, snygga bröst, ett vackert leénde och en lagom midja.
För att inte glömma; perfekta ögon, perfekt hy,
och en klädsel som varje dag ser ut att vara lika ny.

Nästa tanke går till den gamle mannen med systemetkassen,
kanske skulle han behöva lite sällskap.
Någon som kramar honom och låter honom få prata ut?
Ja, kanske då skulle hans alkoholberoende kunna ta slut.

På bussen finns det människor av alla dess slag,
att hinna tänka över alla tar ett tag.

Invandrare som pratar konstigt till varandra,
en tjej talar teckenspråk med sin pappa,
två tjejer sitter och skrattar,
en affärsman är sur och läser tidningen,
en mamma ammar sitt barn,
en pensionär sover mot fönstret,
en kille sitter och lyssnar högt på sin mp3.
Det här är det som samhället har att ge.

Ute på stan rullar livet på,
alla människor verkar faktiskt ha någonstans att gå.

En vardag.. tjugofemtusen intryck..
tvingar din hjärna att arbeta tills den exploderar.

Men inte fan är det någon som applåderar?

Du som räknat alla detaljer och allt du ser.
Kanske borde du leva ditt liv lite mer?