***

en ensam älva flög

förvirrad
genom rummen
kastad bollad
mellan golv och tak

med tvära vindar under vingen
vindkast hon inte själv rådde på
för mycket luft att bruka själv
för lite luft att andas

tiden rinnande
ur hennes händer

öde grenar på tysta stammar
mossa utan fötters tryck
luftrum utan vingars sus
ekande rum under skogens tak

***

en ensam älva satt

försjunken
i sitt övergivna älveland
en fordom blomstrande oas
ett land som alla älvor flytt

med hoppet rinnande
ur hennes kropp
sinande i takt
med varje tår som föll

hon kunde gråtit utan slut
vattnat skogens träd med tårar
lämnat efter sig en sorgens tjärn

skapat en plats av glömska
en plats utan minne
en plats där endast mörka tårars vatten
vittnar om den plats
där en gång lätta fötter sprungit
luften smekts av vingslag
och marken klätts med älvedans

***

en ensam älva lyfter

blicken
mot en vingspets bak ett träd
ser ett vänligt öga titta fram

en nyfiken skepnad bland grenar
som tar steget ut på mossan

så plötsligt står hon där
i skön gestalt
med stolta kattdjur
kring sin fot

hon har flugit
genom skogars vidd
virvlat fram i väldig hast

för att just nå fram i tid
att åter höja älvans blick
få fatt i hennes trötta arm
innan hon sjunker ned
i tjärnens svarta djup

en ensam älvas sista hopp
en syster, hennes högsta dröm
har satt sin fot i älvesalen

och hon kommer
för att stanna

***

en ensam älva ler

igen
mot älvesystern
som trätt fram

och just när vårens strålar silas
genom trädens skira bladverkssal

kommer två älvor att ha åter
byggt ett land

ett älvesystrars land

där älvor dansar över mossan
virvlar genom lekfull luft

där glittervingar fnissar

och vackra kattdjur
vaktar videkissar små


***