***

En sorgsen flicka
ensam ser
kala gators
dystra sken

hon sätter foten
steg för steg
vindsvept asfalt
naken gren

hon bär en tom korg
på sin rygg
i korgen finns
en hemlig sorg

till syster vinter
viskar hon
sin hemlighet
som ingen vet

och snön och drivan
gråter av
att höra om
sin systers kval

och skaldar så en
sorgesång
om flickan som
gått året om

och längtat efter
vännen sin
som fanns här kort
men reste bort

hon hann ej hälsa
vännen skön
som plötsligt for
försvann med snön

den vännen har ett
vackert namn
som skänker tröst
hon kallas Höst

hon stannade visst
här en stund
men flickan fick
knappt en sekund

den vackraste av
blomningstid
flög flickan
obemärkt förbi

och hon som drömde
var säsong
vintern våren
sommarn lång

att vandra genom
gyllne hav
röda skogar
guldprydd sal

plocka bär och blad
från marken
pulsa fram i
lövhögsparken

korgen skulle hon
ju fylla
bära hem och
rum förgylla

dansa fram under
lövverkstak
med rönnbärshatt
och hemlig skatt

och genom staden
vandra på
kastanjetorg
med bladfylld korg

men nu är korgen
tom och svart
ty inga blad
på grenen satt

när flickan trodde
det var dags
var trädet kalt
och gräset halt

inget fanns nu mer
att plocka
vinden var så
kvick att locka

hon hann knappt skönja
trädens guld
och tänkte det
var hennes skuld:

\"en vän så trofast
som min Höst
borde väl gett
en vän sin tröst

du är mig ju så
väldigt kär
säg kanske var
du aldrig här

iår drog allting
fram så fort
fanns någonting
jag kunde gjort?\"

nej hösten kom men
for igen
för jäktad för
en gammal vän

och nu går flickan
ensam kvar
längs gränder i
en renblåst stad

hon möter vintern
syster snö
men hälsar nu
sin frostemö

med känslan av att
nåt är fel
hon är ej ännu
riktigt hel

ett tomrum har hon
inom sig
hon är nog inte
redo än

och vintern gråter
systerns kval
diktar visor
håller tal

om önskan att dra
tiden bak
hejda frost slå
vinden slak

sjunger vaggvisor
om hösten
ger sin syster
bästa trösten

och för sin systers
skull hon ber
vinterns alla
andar kalla

sina krafter till
att bringa
vintertid som
vackert klinga

\"se nu alla till
att laga
enbart fagra
vinterdagar\"

ty om än hösten
ej finns kvar
är flickan dock
ett vinterbarn

hur än hon sörjer
höstens fall
kan hon ej motstå
vinterns kall

en vinterflicka
kallas hon
som mist sin höst
ber snön om tröst

hon vandrar nu längs
vägen kal
låtsaspulsar
lövhögssal

en sorgsen flicka
ensam ser
kala gators
dystra sken

hon sätter foten
steg för steg
vindsvept asfalt
naken gren

hon bär en tom korg
på sin rygg
i korgen finns
en hemlig sorg

***