Jag minns den dagen som igår, den dagen då vi skulle följa min älskade mamma till den sista vilan efter en lång tids sjukdom. Bedrövelsen var stor, mamma hade kämpat så tappert, men till slut var det hon som förlorade och döden som vann. Vi vandrade fram på kyrkgången med tunga steg på väg in till begravningsgudstjänsten. Då sa min lilla dotter som då endast var 8 år:
- Nu finns mormor överallt.

Jag brukar ofta tänka på detta när sorgen blir tung och nog finner man tröst i de orden. För den som är borta är ju faktiskt både överallt och ingenstans...