\"Se\" sa hon och räckte fram sin hand. \"Se vad du har gjort mot mig.\"
Ärren lyste vita i skenet från gatlyktan.
\"Det är ditt fel\" viskade hon och hatet sköljde över mig.
Så fel hon har, tänkte jag och tog ett steg bakåt.
\"Du hatade dig själv redan innan vi träffades för första gången. Det enda jag har lyckats med är att få dig att hata mig istället.\" sa jag och vände mig om och gick.
Hon ropade efter mig.
\"Ja, jag hatar dig! Jag önskar du vore död!\"
Jag log åt henne där jag gick. Det var lite lustigt hur känslor kunde ändras så i ett slag.
Det var inte så länge sedan vi hade älskat varandra.
Jag hade en dag bara insett att jag inte älskade henne längre.
Det hade gjort henne ursinnig, hon hade hotat med att ta livet av sig. Hon brukade göra så när hon inte fick som hon ville. Jag var uppriktigt ledsen för henne.
Hon hade varit deprimerad redan innan vi hade träffats, men under tiden vi var ihop hade hon slutat med antidepressiva medel.
Jag visste att hon inte skulle ta det bra när jag berättade för henne att jag inte älskade henne längre. Men vad skulle jag göra? Var det inte mest rättvist för oss båda att jag sa som det var?
Hon tyckte tydligen inte det. Det lät på henne som att hon hellre hade sett att jag ljög.
Jag kunde inte. Jag visste att jag skulle börja hata henne om jag stannade kvar för hennes skull, mot min vilja.
Jag säger inte att jag handlade rätt, men jag kan helt ärligt inte säga att jag handlade fel heller.
Jag kanske handlade rätt på fel sätt?
Tankarna irrade än hit än dit i höstmörkret. Jag gick i en allé kantad av lönnar, mina fötter trampade på deras döda löv.
Egentligen var inte klockan så mycket, inte mer än halv sju på kvällen, men ändå kändes det som om jag gick mitt i natten.
Hennes ord ekade efter mig.
\"Jag önskar du vore död!\"
Jag önskar också att jag vore död. Lika död som lönnlöven på marken.
Helt lövdöd.
Exakt när dog löven egentligen? Var det redan innan de föll till marken eller dog de i det ögonblick de lossnade? Var de alla självmordskandidater eller bara en prydnad till trädet?
Vem vet vad ett löv tänker när det i vinden kastas hit och dit? Vem vet vad ett löv tänker när de faller hjälplöst?
Saknar trädet sina små löv som lämnar henne varje år? Vem vet?
Det blåste lite lätt där jag gick genom allén. Lukten av kyla och ruttna löv slog emot mig. Lukten av höst.
Så konstigt ändå, att folk tycker om lukten av höst. Det är ju egentligen bara lukten av ruttna löv och växter.
Det skulle aldrig bli någon hit bland parfymer.
\"Se! Christian Dior\'s senaste, lukten av ruttna löv!\" Den parfymen skulle inte sälja någonting. Kanske om man ändrade ruttna löv till höst. För ingen vill egentligen erkänna vad höst luktar.
Att den luktar död. Lövdöd.
Jag önskar jag kunde flyga som ett löv i en storm. Flyga högt, högt upp och få se på staden ovanifrån. För att få ett nytt perspektiv på vardagen. För att inse hur litet och obetydligt allt vi gör, är.
Jag kunde inte hjälpa att jag slutade älska henne.
Jag bara vaknade en dag och insåg att kvinnan bredvid mig var lika intressant som mitt sängbord. Som en sak som alltid hade funnits där, men utan någon egentlig funktion.
Lät det gå ett par veckor innan jag berättade det.
Jag vill inte rättfärdiga mitt beteende. Det jag gjorde var fult. Jag borde ha haft mer överseende med henne. Jag borde inte ha varit så hänsynslös när hon började kalla mig fula saker och dra upp alla mina fel och brister. Hon hade varit förkrossad. Jag borde ha låtit henne få ur sig sina arga ord.
Men jag blev arg istället och lade mig på hennes nivå.
Varför gjorde jag det? Jag var ju inte förkrossad, ville bara vara lövdöd.Jag ångrade att jag hade skrikit åt henne, ångrade de föraktfulla blickar jag gav. Hon förtjänade bättre, faktiskt. Om jag bara hade kunnat svälja min stolthet nu ikväll och förklarat hur ledsen jag var. Även om jag inte älskade henne så tyckte jag om henne. På mitt sätt.
Jag hade kommit fram till gräsmattan som låg framför hyreshuset jag bodde i. På gräsmattan stod en gammal björk, krökt av vind och rusk.
Hon hade också tappat sina löv. Jag gick fram till trädet och såg ner på lövbädden.
Här kunde jag ligga och låtsas vara lövdöd, tänkte jag och lade mig ner.
Genom de nakna grenarna kunde jag se en bit av himmelen. Den lilla biten gnistrade.
\"Åh vad jag önskar att jag vore ett löv som kunde ligga här dagarna i ända och se på gnistrande himlar:\" viskade jag till trädet.
Hon viskade tillbaka i vinden och jag log sorgset åt hennes ord, medan frosten lade sig över gräsmattan.
Det var vinter.
Ett nytt kapitel hade börjat och vi var inte längre med i det.
Vi lövdöda var redan glömda.