– Jag har svårt att göra mig någon bild av en människa som är kärlek, fortsätter Calvin fundersamt efter någon minut.
– Ibland anar vi vad Gud hade tänkt från början i små barn. Jag hörde om en liten flicka som drabbades av en mycket dödlig blodsjukdom. Hennes femåriga lillebror hade råkat ut för samma sjukdom något år tidigare och överlevt mirakulöst. Läkarna föreslog för föräldrarna att en blodtransfusion skulle göras. Blodgrupperna stämde så det var mer eller mindre säkert att detta skulle rädda livet på dottern. Efter föräldrarnas samtycke kallades femåringen in och tillfrågades om han ville ge av sitt blod till storasyster. Han funderade en kort stund och svarade sedan: "Ja det vill jag, om det hjälper Lisa."
Luther torkar en tår, berättelsen verkar beröra honom. När han fortsätter darrar han lite på rösten.
– Någon dag senare placerades barnen på varsin säng bredvid varandra på sjukhuset. Slangar kopplades in och transfusionen påbörjades. Syskonen låg tysta och log mot varandra, men så plötsligt vände sig pojken med en ganska bekymrad blick till läkaren och frågade:
Nu brister Luthers röst av rörelse;
– "Kommer jag börja dö meddetsamma?"
Calvin grips av tanken. Den obegripligt modige och osjälviske femåringen hade alltså missuppfattat det hela och trodde han var tvungen att ge allt sitt blod. Calvin upplever förundrat något av det som måste rört sig i killens hjärna dessa dygn, speciellt på kvällarna när han lade sig för att somna, helt inställd på att han snart skulle ge sitt liv för sin syster.
– När vi ska försöka sätta ord på det här, fortsätter Luther, brukar vi säga "vilket oförstört barn". Vilken bra beskrivning egentligen! Mänskligheten skapades för att vara kärlek men har drabbats av en fruktansvärd tragedi varefter alla föds trasiga och går sönder mer och mer för varje dag.

– Jag tror jag förstår vad du menar. Jag hade en kusin som gick söndagsskolan ihop med mig. Vid något tillfälle fick vi med oss bössor hem för att samla pengar till fattiga barn. Vår tanke var givetvis att försöka få våra föräldrar, som hade så mycket pengar, att stoppa lite i bössorna. Det var ju inte rättvist att vi barn som hade så lite skulle lägga något av våra pengar. Samma söndag åt vi middag hemma hos kusinens familj. Vi satt i köket och ritade och berättade om bössorna som vi fått med oss hem. Kusinens lillasyster satt med vid bordet. Hon var för liten för söndagsskolan så hon frågade flera gånger om det vi sagt;
– Finns det barn som inte har någon mat?
– Ska de få pengarna?
– Har inte deras föräldrar pengar?
Till slut gick hon och hämtade sin spargris och sade att hon ville ge alla sina pengar till de hungriga barnen. Jag kommer ihåg att jag insåg att hon gjorde helt rätt, men att jag också kallt noterade att jag inte var som hon. Jag kunde inte självmant ge bort alla mina sparpengar bara för att jag hört talas om att det fanns barn någon annanstans på vår jord som var hungriga. Jag var kanske åtta och hon fem. Tre år äldre och redan så mycket trasigare...