Jag som trodde att tiden med rakblad var förbi,
men nu när vintern nalkas har det åter blivit vi.
Solen glider sakta ut ur mitt perspektiv.
Än en gång har ljuset försvunnit ur mitt liv.

Jag har vänt ut och in på hjärta och hjärna
i hopp om att finna missmodets kärna.
Ska jag gråta eller skrika? Jag har inget val
ty det är en propp i min tårkanal.

Jag hoppades ett tag, men nu är jag tillbaka.
Aldrig lär jag glömma hur bittert sorg kan smaka.
Jag omfamnar mig själv, när ingen annan vill,
men utan vänners kärlek står livet liksom still.

Jag trodde för en stund att jag skymta' tunnelns ände,
men sen försvann den, jag vet inte vad som hände.
Jag hade så att säga redan satt en fot i skenet
men ljuset försvann när jag flytta' andra benet.

Trots att jag fick hopp igen och sakta börjat drömma,
fanns mörkret kvar där inne, det kunde jag ej glömma.
Och nu när vintern står här, redo att ta över
söker jag förgäves efter lyckoklöver.

Trodde jag på riktigt att rakbladen var glömda?
Idag vet jag säkert att de bara var gömda.
Nu har det sista hoppet obarmhärtigt släckts
ty självdestruktiviteten har åter väckts.

Jag skriker förgäves där jag sitter i klistret,
varför har jag raderats ur lyckoregistret?