Nu har alla luckor jag gjorde åt dig i mitt skinn,
blivit märkbart stängda och oåterkalleliga.

Om du försvinner nu vill jag att du ska veta att jag
inte kommer att sakna dig,
att om du hoppar så kommer jag inte att fånga dig,
att när du säger att du älskar mig så kommer jag inte
att svara detsamma.

Kanske på den tiden då mina sår inte var läkta,
att jag skulle ha behandlat ditt ego i hopp om att
du skulle se mig göra millimeter små öppningar åt dig,
så att du bara behövde kasta dig in i mig och ta skydd.

Det är först nu, när jag backar några steg som jag inser
hur misslyckad du är, att fanatikerna jublade varenda
gång du tryckte till och öppnade upp dig själv för något du
så patetiskt kallade ångestdämpade,
att du med dina snedvridna förhoppningar som förespråkar
självmord

bara är så misslyckad en människa som är hel på utsidan
kan vara.