Tänk vad en apostrof kan göra
URSÄKTA, SADE DU ARMEN ELLER ARMÉN?

Jag lutar mig närmare min morfars gråa, skrynkliga, förtorkade öra. Han har svårt att minnas och grova hörselskador. Det faller ständigt bomber i hans huvud. På nattduksbordet står ett knyckligt fotografi. Vi bor i en tvåa. I en roströd karott på spisen i köket kokar kalopsen. Mökret har sänkt sig. Lampan är tänd över morfar i fåtöljen. Han klamrar sig fast i armstöden och stirrar rakt ut i rummet utan att se någonting. Han skall få höra en saga om förgången tid, hans tid. Jag berättar:

\"Tänk vad en apostrof kan göra.

För när din arm ligger runt mina axlar
önskar jag inget hellre än att du skall fortsätta stänga mig inne
på det mjuka, lugna, varma sättet
och att lamporna skulle fortsätta lysa sitt IKEA-varma ljus över vår Agenfåtölj

Men att leva instängd av en armé
skulle te sig så vidrigt, kallt och grått -
en svartvit film där svarta flygplan ryckigt rör sig över en molngrå himmel
med ett öronbedövande brus
och råttor och svält och grå betong
och grått, gråt, GRÅTT

Vilken skildnad
Såvida inte...

Jag vänder mitt ansikte mot stjärnorna som lyser ur dina ögon
och inser att du är okännd
en främling, ett as, ett odjur, en mördare
vi är i Stalingrad
armen är från armén
grå soldat i profil
stel, kängor i leran, ett foto ligger närmast ditt bröst
den det föreställer minns du inte
men det tjänar inget till
det håller sig inte varmt
stelnat foto som en blå kylklamp
jag drar mig ur armen.
Du står kvar i samma possition
svajar lite och faller och krossas mot gatstenarna till issplitter