Känslan av kärleken.
Impulser och het hud.
Existerar inte längre i min tanke.
Jag är som en målare utan sin pensel.
Att tillfredsställas har blivit sårbart och omöjligt att nå.


Kärleken är, som isbitar i vasken. Först är allt kyligt och stelt, för att sedan värmas upp, hetta till, smälta men slutligen bara försvinna som en kall kår genom hålen. Kryphålen, sanden mellan fingrarna. Vidare till någonting bättre.


Som att mina ögon inte har förmågan.
Att se de riktiga guldkornen.
Vilse i tomheten.
Kråksången är det enda som kan höras.
Om dagarna, innan drömmarna hämtar hem mig till verkligheten.


För drömmen, är egentligen verklighet. Det vi kallar verklighet och liv, är i själva verket det vi kallar dröm, i den så kallade drömmen. Existensen är på minus, medan vi tror att vi lever när vi nyper oss i armar och klappar varandras kinder. Drömmen om verkligheten kommer aldrig att bli sann. Vi tänker för mycket för att någonsin kunna förstå, att vi bara är. Någons fantasi.


Kom närmare och smek min hals.
Utanför insidan, kommer det inre ut.
Förväntningar om trygghet.
Vi baktalar alla våra tankar.
För att visa att vi kan stå på egna ben, utan att ringa om hjälp.


Eftersom hjälp anses som någonting nedtryckande och skamligt. En människa reder inga bon tillsammans med någon annans dumma idéer och ritningar. Man måste kunna göra. Fixa, ordna, orka. Utan att be, om hjälp. Måste lära in, en strategi som säger ifrån.

För hjälpen är ju egentligen ingenting annat än drömmen om kärleken.