Så har natten brutit sitt löfte

och förvägrat mig min sömn.

Äntligen för ovissheten mig ut

på en resa dit endast Odysseus varit

och jag spränger mina dagar med ord.

För länge sedan var allt tystnad,

nu blott ett pladder utan innehåll

och vattnet som rinner i tankarna

skapar bilder som upptar mina drömmar

där endast kärleken har plats.

Nedanför min grav ligger döda ben

och jag vilar på konungars bäcken

för resan som jag företagit mig

har varit lång och mödosam

med en handikappad dressin.

Hon gav mig block och talja.

Ska jag lyfta mig själv

eller vill hon blott ge mig hopp?