sitter och är rädd för telefonluren
smått skakig av sociala normtabun
vågar jag inte ringa henne

för vem fan googlar en kvinna
som man råkat växla ord med
på en buss?

kulturarbetaren cornelia, en näpen grej
vi snackade laser
partikelacceleratorer och afrika
skrattade samtidigt
och jag vågade fråga vad hon hette
när vi närmade oss malmö

hon sa att hon var bitter
och jag kunde relatera
men vi visste båda
att det mest va på skoj

hennes byxor var snygga
tänkte jag
men vågade inte säga det
för det spelar väl ingen roll

och jag tänkte på hennes ben
när jag gick hemåt med mayhem
trallandes i öronen
hur blåa hennes ben var i jeansen
hur jag ville släppa ut dem
ur det där tajta varma
och sen rycka av dem
från fästena
och springa iväg med dem
till närmaste fotomaskin
där jag skulle fota upp alla mina pengar
på mig och de där benen
sen skulle jag posta dem till henne
be om ursäkt
och sen fråga
om hon vill ta en kaffe med mig

och när vi sen dricker det kaffet
ska jag berätta att jag skrivit om henne
nu i detta nuet
fast det blir då då
och då ska hon skratta
för jag tänker säga det lite charmigt
och knycka med huvudet
titta ner i kaffekoppen
och låtsas vara blyg
fastän jag inte är det
för det är spelet
och jag fuskar gärna

och när vi sen bor tillsammans på brobygatan
i din nya lägenhet
ska jag läsa det här för dig
och hur förvånad blir du inte då
när du ser profeten i mig
den väldiga profeten i mig

och du kysser mig med oro i magen
och tror på ödet eller gud
som jag vet bara är ren tur

eller kanske bara en dikt