ormen som log
när svarta tårar dränkte henne
när skimrande hy färgades svart av mascara
när såren väcktes till liv och blod kröp fram ur sina ärr
när hon sa: fyfaan inte mer!
när kvällen slungade ut hennes hjärna i en vild karusell av ångest
när hjärtat sa: aldrig mer
när minnena svävade ut som vassa knivar i hennes själ
när glas splittrades i hennes psyke
när drömmar blev mardrömmar
när kärlek blev hat
när vackert blev fult
när livet blev döden
när tankar av henne och han i rosenbädd slogs sönder
när mörkret tog henne in i ett evigt hat.
när hon önskade att hon inte fanns, funnits eller försakats
när tårarna viskade längs kinden: han och hon
när hon ville skära det djupaste såret med den vassaste skalpellen, ta den största överdosen av den farligaste drogen och somna in, för att föralltid alltid glömma den dagen
när ormen log