För att bli älskad måste man först älska sig själv. Om man då inte kan älska sig själv, blir man aldrig älskad, eller?
Det har ju i alla fall funkat för mig.

Vi möttes på Internet, som alla andra. Först tyckte jag inte att han var något speciellt. Även om han var extremt snygg, som alla andra tyckte. Jag minns att han, ja HAN, skrev till mig:
- Fan vad snygg du är!
- Detsamma hörru, svarade jag.
Mitt självförtroende låg på botten och han fick mig att känna mig snygg också. Varför? För att han skrev det? Eller för att jag tog åt mig för mycket?
Varje kväll satt jag uppe enda tills han loggade in på msn, ibland till åtta och vissa kvällar till tolv. Det var ett sorts lugn över att prata med honom, som att jorden kunde implodera och jag skulle ändå inte märka någonting. Så en kväll frågade jag helt enkelt om hans nummer:
- Vad ska du med det till?
- Ringa dig, hade jag tänkt.
- Bara om jag får ditt, skrev han.
Dagen efter när jag gick med Sara på stan, ringde mobilen. Luften försvann ur mig när jag såg Samuels namn på displayen. Jag svarade aldrig. På kvällen ställde han mig mot väggen och undrade varför jag aldrig hade svarat:
- Jag hade den inte med mig. Kunde man ljuga mer?
Med mitt sönderfärgade blonda hår gick jag ner i köket, där mamma och pappa lagade mat och var allmänt förälskade. Min lillebror satt på en stol vid köksbordet och såg äcklad ut. Framför spegeln såg vi hela ut, bakom den sprack allt. Allra mest jag, som alltid fick limma ihop oss igen. Tack gode gud att Kent spelades på radion och jag kunde försvinna in där ett litet tag.
Klockan ett vaknade jag av att mobilen ringde. Utan att titta vem det var, svarade jag:
- Vad fan?
- Förlåt… Det var Samuel.
- Oj, he he. Varför ringer du nu?
- Jag behöver dig.
- Nej, det gör du inte. Jag la på. I speglarna i taket såg jag mig själv, mörk som en skugga, dömd att dömas. Knappast värd att ens tänkas på.
Det kändes som att jag tävlade med alla tjejer. Vem var snyggast? Vem var mest öppen? Vem kunde fånga honom på kroken? Jag som aldrig har varit bra på att fiska. Dag efter dag gick utan att jag hörde ett ord ifrån Samuel. Jag tog mitt förnuft tillfånga och tryckte nervöst in hans nummer på telefonen. Efter en timmes filosoferande flög åtminstone tre fjärdedelar av mitt hjärta till Norrköping, rakt ner i Samuels brevlåda.
En mörk torsdagskväll, satt jag ensam hemma och kände mig som mest utsuddad av moder jord. En skiva ramlade ner på golvet och det kändes som att hela världen skulle spricka när den landade. Det var Tillbaka till samtiden av Kent. Musiken som skakar om min värld, får mig att visa känslor och ta det där extra klivet. Som i det där fallet handlade om Samuel. Jag var tvungen att göra någonting, han var snart det enda som kretsade i mitt huvud. Jag hade fan aldrig träffat killen, men ändå kändes det som att han rörde vid min hud hela tiden.
Det problemet löste sig dagen efter när Samuel frågade om jag ville träffa honom, han skulle nämligen till Örebro och hälsa på släktingar. JAAA!
Lördagen den 9:e september 2006 träffades vi för första gången. Vi hade bestämt att mötas på centralen. När jag stod på ena sidan av spåren och såg hur Samuel, med sitt bruna lockiga och grymt snygga kläder, gick ner i tunneln på andra. Började jag gå neråt med skakiga ben. För varje steg jag tog, föll en bit av verklighetsförtroendet ner på trappan. Därnere stod Samuel och väntade på mig. Som i en film möttes vi i en kyss mitt i tunneln. Han log snett och sa:
- Som i en film… Min hand i din.


Du vet att jag aldrig skulle skriva det här. Om det inte vore för dig, Samuel. För du vet, jag är inte en sån där person som skriver ner sina känslor bara för att liksom.