1.
Jag gör mitt bästa
Ändå räcker jag inte till
inte ens till mig själv just nu

Jag vaknar varje
morgon, ger inte upp,
strävar framåt, trots alla bakslag

Vad mer kan jag göra,
Måste jag le och vara lycklig
för att anses duga, och uppmuntras?

2.
Jag gör mitt bästa
Trots alla krämpor på in- och utsidan
Det gör ont varje vaken minut, ändå är jag

Jag vaknar varje
morgon, med värk i varje lem
Söker mig mot ljuset inom mig ändå

Vad mer begär ni av mig,
Att jag måste älska mina sjukdomar,
vara tacksam, gladlynt jämt, för det i stället ?

3.
Jag gör mitt bästa
Trots fjorton års långtidssjukskrivning
och ofta ofrivillig ensamhet, ger jag inte upp

Jag trälar runt i min egen skit,
varje gång ångesten försöker strypa mig.
Men att ge upp kan jag inte, det vore inte jag

Så vad är det ni vill ha av mig,
En bubblande glad, skrattande Vickan
som älskar sig själv och livet varje minut?

4.
Jag gör mitt bästa
Försöker styra upp kriserna som kommer, parrerar in, så mycket ljus jag kan, då, i mellan mörkrets alla inbrott

Jag slavar runt som psykiskt instabil
med en massa kroppsliga sjukdomar, som
ingen läkare ens begriper sig på, och det tär på mig

Så hur ska jag duga som jag är,
Med alla mina krämpor och besvär, utan att tvingas le och att slippa bli lämnad bredvid vid kanten, utestängd?

5.
För jag gör faktiskt mitt bästa
även de dagar jag är fullständigt låg, jag överlever
varje bakslag, allt mörker, all ovisshet, trots motvilja

Jag är det bästa, jag kan vara
men känner mig sällan älskad eller uppmuntrad, de dagar jag mår dåligt, däremot väldigt ensam, bortskuffad

Så hur ska jag få mina behov tillgodosedda,
de dagar jag mår pest och pina? De dagar som
idag, när jag skulle gjort vad som helst, för att få
vara en i mängden, bland er andra friska. När jag
vet det bara är fantasier och önskedrömmar, som förmodligen aldrig kommer ske, eller kunna uppfyllas...