Blixtrande stjärnot kastar
strålkastarljus längs gatorna i den kanske
alltför blåsvarta natten.


Om folk skulle ha tittat
extra noga med sin
lazersyn, skulle dom förmodligen
ha sett en figur med långt blont
hår och
iskalla ljusblå ögon,
ligga söndertrampad någonstans utanför någon
enslig trädgård.


För många omogna
pojkar har till synes klängt & petat,
stötigt &slagit,
kysst & slickat
på henne och
i henne, tidigare på den
månlösa kvällen.


Och flickan lär bli
liggandes kvar alldeles för
länge
för ingen har lazersyn
längre och inte ett
ljud får hon ut
för i hjärtat är hon
tom.



Och bakom hörnet på
fabriken
går den enslige pojken runt i
cirklar utan slut, funderandes på
varför hans herrelösa
hund plötsligt inte fanns hos honom
längre.


Han tar ett
ljudligt andetag och viker
av från sin
konkreta cirkel
för att gå genom de
inte så upplysta gatorna.



Och när han kommer
till en trädgård, stannar han
plötsligt upp
för att undvika att kliva på
tiotusen blonda
hårstrån.
Och flickans iskalla
ögon tränger in i hans
själ och
han hjälper
henne upp, tar henne i
famnen
och visar vägen hem.







För visst är det kanske så,
att allt en enskild själ
behöver
är att någon gång få möta
någonannans
blick.
Och hur tragiskt livet
än har varit, kan det alltid
bli bättre.
Och alla sönderknullade personligheter
kan hittas på nytt.

Allt
borttappade personer
behöver är en
hjälpande hand lite
då & då
bara för att få
känna sig lite mer
uppskattade.