Jag minns
en gång då
tiden stod alldeles
stilla.
Du sa att vi
skulle sitta där
förevigt där vi
satt på
parkbänken som
vibrerade av spänning.



Du målade
stjärnor på ovansidan
av min hand och
kysste mig
samtidigt som himlen lät sin
sista stjärna falla.




När
regnet började droppa
sprang vi bort oss i
önskeskogen, där vi
först hade tänkt
gömma oss för
varann.




Vi föll
pladask ner i
någon djup
pöl full med
vatten, vi
föll för varann,
drunknade i
pölen, drunknade i
varann.

Du kysste mig
igen och ditt saliv
dränkte mig.


Vi gick vidare i
natten.
Bestämde oss för att
klättra uppför
molnstegen och
filosofera lite så
att vi får huvudvärk.
Det gör inget säger
du, för vi
sväljer bara ner
varsin ipren och
sen är allt borta.



Och när jag
öppnar mina tunga
ögonlock igen så
är faktiskt allt
borta.



Kvar finns bara
du och jag
och din mun som
på något underligt
sätt försöker
svälja mina läppar.
Och kanske min
tunga också för den
delen,
hinner jag tänka
i samma ögonblick som du
kysser mig.
(igen)


Jag kysser mig själv
snabbt på handen
och får stjärnor på
mina läppar som
studsar mot
dina ögon
och låter oss

falla.













(tillbaka.)