Du
vill du verkligen
ha mig?
För nu
tittar du sådär
underligt och
fundersamt på mig.
(igen)



Eller
egentligen tittar du
inte alls.
Du vänder blicken
åt andra
håll för att slippa
se,
och skrattar ditt
bubbliga skratt
när andra sprider lycka.

(jag sprider bara ångest)



Men du
det är faktiskt helt
uppenbart
att någon del av
dig
vill ha
mig,
annars skulle du
aldrig hålla på
så som
du gör.
(som vi gör,
som jag gör)


Vad fan håller jag på med egentligen?






Du käraste,
min bästa vän,
som förstår precis allt,
som ger dom bästa råden
och som helt enkelt är bäst,
jag behöver dig.



Du är min
stöttande pelare
i livets alltför svåra
stunder.



Men
min bästa vän,
är du verkligen
kär i mig?










Och är jag verkligen kär i dig?