*

För när
alla
osagde ord
äntligen blivit
sagda
och ligger och
pyr
i luften
aldeles
levande
så känns det
ändå
som
\'äkta\'

För när inget
sades men
tystnaden
ändå
talade mer
än mina
egna
outtalade
ångestar
och
livskval
så var allt
så plastigt
trivsamt
ibland
trots skräcken
i att känna
sig
utfrysen
urtagen
bortskuffad
från
gemenskapen

Men efter allt
jag själv
satte på pränt
skickade
iväg
i massmail
erkände
sårat och
la ner alla
mina försvar,
hinder
och
blottade
mitt inre
offentligt
så började
jag
med ens
leva
igen

Trots att
tystnaden
fortsätter
tala stilla
och jag är
i
iskyla
fortfarande
så värmer
jag mig
på min brinnande
låga,
modet
att våga
försvara
mig

Trots att
jag vet
att många
avskyr min
blottade
levnadsexistens
på grund av
min rättframhet
och vägran
att släppa taget
om
min självbild
och förändra
mig
till något
jag
inte är
aldrig
kommer vilja
bli heller
kylan
isblocket
mellan mig och
dem
är
där...

Värmer jag
mig på
min önskan
rätten till
att
få finnas
som Gud
skapte mig
älskad för
den jag är
rätten som
alla
bär
med sig
så är inte
livet
så kallt mera
när
äktheten
genomsyrade
mig
istället
så blev jag
mera basisk
igen

För när allt
ändå är sagt
när allt
kommer
till sin spets
så vände jag
egentligen
bara
andra kinden
till
och bollade
tillbaka alla
istapparna
jag hade
försökts
huggas med
långt
tidigare

Men
kylan som
stannar kvar
i de
osagda orden
från
istappsägarna
kyler inte så
mycket mera
för jag lät
min egen
värme
börja leva
igen
innan
jaget
trycktes ner
för mycket
hårt
dämpandes
lades locket på
för att
inte
göra
skadan värre
genom att
tvingas att
inte
vara mig
själv


*