Jag har försökt lära mig nu, men det går inte alltid så jävla bra.

Försökt inse att livet inte är vad man drömmer om att det skall vara.
Jag vet.

Klart som fan att jag förstår.
Livet är inte vad man drömmer om att det skall vara.
Det är vad man gör det till.

Klart som fan.

Ändå kan jag inte sluta drömma. Och jag hatar den egenskapen. Världen är inte gjord sådan. Drömmarna har ingen plats. Det är verkligheten som räknas; varje minut du inte drömmer.

Så, ta dig i kragen.

Det är nu eller aldrig. Så är det alltid.

Jag kan inte rå för det. Vet inte hur jag kommer ifrån det.

Jag drömde en gång om ett vi. Om vit och svart i symbios, om en arbetarklass som möter en akademikerfamilj och om en icketroende som älskar en religiös. Och jag drömde om kommande kulturkrockar och hur inget av det spelade någon roll eftersom det ju ändå var VI som var det viktiga.

Och jag trodde drömmarna var verkliga för de ord du sade.

Om du bara visste vilken poesi som skrivits till dig. Om du bara hade någon aning hur många timmar jag lade ner bara för att få den där gitarrslingan rätt.

Men du vet fortfarande inte att låten om dig finns.

Ännu är det bara jag
som hört den.

Jag hatar drömmarna.

Och fan… jag läste Koranen för din skull. Jag åkte till Egypten för att gå ner i pyramider, riskerade livet i farliga bilfärder, vandrade i öknen, färdades nerför Nilen, och

jag har sett världen.

Kanske inte enbart för din skull. Kanske mest för min egen. Men utan allt hade jag inte träffat dig.

Och du sade att allt det där spelade roll.
Jag sade att jag var som pojken i ”Alkemisten”.

Och du sade ”älskling, jag tänker på dig”.

Och jag trodde att nu, för en gångs skull, har jag hittat rätt. Det var hon.

Jag drömde och det var så vackert.

Men det finns inte längre någon poesi mellan oss.

Och kanske var det inte verkligheten. Utan drömmarna

Som skiljde oss åt.