Del I

Det finns ingen därute som bryr sig egentligen hur man mår.
Det är i alla fall vad jag tror.
Ibland vet jag inte ens själv om jag bryr mig om hur andra mår.
Jag lyssnar när dom har nåt att säga men jag frågar aldrig själv hur det är, under ytan, på djupet liksom.
Jag är rädd att det ska vara för mycket att hantera, att det inte finns nåt jag kan göra för dom hur mycket jag än själv vill. Jag hatar att känna mig hjälplös. Och det är ju mig dom ber om hjälp, jag vill inte göra det värre. Då känner jag skuld.

Del II

Jag vet inte om jag kan älska ens. Undrar om man kan fråga barnmorskan det. \"Jodu, när jag ändå är här och hämtar kondomer och p-piller, kan du kolla om jag är kapabel att älska någon annan?\"
Eller någon annan är väl rätt dumt också... för vadå, någon annan än vem?
Jag älskar knappast mig själv. Varför skulle jag? jag är inte bättre än någon annan. Idioitiskt egentligen.
Andra människor oroar sig för räkningar, pengar, jobb och annat logiskt, jag undrar om jag kan älska någon, eller om någon överhuvudtaget kan älska mig tillbaka?
Finns det någon som vill ha barn med mig? eller är jag för ful?
Dom kanske är rädda att få fula barn.

Del III

Det är inget jag tänkt så mycket på, om jag är ful, söt eller okej?
Snygg vill jag inte ens vara, men kanske vacker? det beror på vem som tycker det.
När jag ser mig själv i spegeln ser jag helt enkelt bara mörka ögon, en lite för stor och kantig näsa, botox läppar och en svart fastväxt peruk som ramar in.
Det kan vara vackert, om man inte är för kräsen, eller ser mig.
Tur att jag har en lång lugg att gömma mig bakom.
Måste man bära etikett för att vara bra nog?

Del IIII

Jag minns sista gången jag fick en komplimang, då var jag fin och jag gillade att höra det, även om jag inte trodde på det.
Jag hade inte gjort nåt särskilt för att försöka vara fin, men jag var det.
Jag glömde tacka honom, fast i och för sig så fick han ha sex med mig och det är väl tack nog.
Eller?

Del IIIII

Jag måste nog sluta ha sex med dom flesta, det ger mig ingenting, bara dom.
Doppa doppa sprut åhhh va skön du är hejdå klappar på huvudet.
Det är som att äta på burger king ungefär.
Man äter så mycket av det goda tills man mår illa, typ i alla fall

Sista delen...

Jag vill inte prata om det. Jag va nära på att ta upp det, men det går inte.
Det blir bara svårare och svårare att ta itu med det.
Minns när jag sa att jag kanske inte kan älska någon?
Det är det jag undrar, för jag tänker på honom jämt, har sex med honom jämt (vilket ger mig nånting utan att känna att det gör mig illamående) men det funkar ju inte. Jag har ju lovat att stanna där jag är.
Jag vill förklara för någon.
Inte för att någon behöver veta utan mer att om jag pratar om det högt och hör mig själv kanske jag fattar.
Jävla pussel, jävla kåthet, jävla casual sex, jävla hormoner.

Äh vem fan bryr sig ändå..