Solstrålarna går ned genom molnen
som stode Frälsaren därnere.
Harar hastar över åkrarna.
Medan tåget jagar mot horisonten
förbi Värös skorstensrökar
(man ser att vinden blåser
från norr) kommer kor i
klumpig galopp.

Kan man gripa morgonen?
Få tiden att stå still?

Senare, hos triften, de kuvade enarna
och hjältarna på ön med ansiktet
vänt mot solnedgången - där hörs
lågmälda ejdrar kalla.
Göken gal i enbuskarna, havsgöken, de
grå och rödgrå klippornas gök
ropar ut sitt bedrägeri:
lyssnar hjältarna under högarna?

Göken gör en lov
lämnar gömslet
flyger fort
vid förkrympta träd
bort mot bronsmännens
slipade block.

Vilka lades under rösena?
- Det var solskeppets folk som plöjde havet,
både före och efter döden.
Till Beowulfs minne restes en hög på ett näs
vid havet.

Här följs jag av vipornas besvärade 'ä-ih' 'ä-ih'
och snabba undanflykter.
Vem litar på vipans list?

På kvällen har jag fortfarande öronen fulla
av lärksång.