Nu faller jag. Nu.
Och ingen tar emot.
Ingen i klungan av
gäspande gestalter lyfter
ett finger, ingen i den
församlade skaran rör
en muskel. Jag försöker
andas med magen, formulera
ett skrik, ge styrka till
min formlösa
desperation.
Desperation nämligen, är
underskattat, säger jag,
gällt,
det är mitt
motto.
Och någon andas med näsan,
demonstrativt. Någon vänder sig
om, retoriskt. Ingen ställer en
motfråga. Ingen omfamnar mig.
Nu faller jag, väser jag och tar
ett steg, men det är mark under
och det går inte att glömma,
att man har händer.