- 

 -

Du sitter hopkurad i ett madrasserat hjärta

Som omsluter dig och dina kära.

Där droppar det tårar ur ögon av svärta.

Du rymde från oket du fått bära.

Du valde att fly till den ytliga lyckan

För att slippa kämpa som andra, som jag

Det är naturligt att med den kryckan

Är det svårare att se att du är svag.

För ibland, kära du, är det fegt att skratta

Och ibland, lille vän, är det du som gör fel.

Och ibland, käre vän är det dags för dig att fatta

Att trots att du förlorat, är det ännu ett spel.

Vi reser alla framåt, med livets långa tåg,

Är det skönt med en egen kupé?

(Där slipper du stoj och bluff och båg)

Himmel utan moln så långt som du kan se.

Har du glömt att vi delade livet en gång?

Helt kravlöst trots att det var tungt.

Nu har mitt liv förvandlats till en tvetydig sång.

Där ditt namn här ersatts med en punkt.

Du sitter hopkurad i ett madrasserat hjärta

Som omsluter dig och vilka kära?

Du skrattar rått åt tragedi och smärta.

Så självklart vill ingen ha dig nära.

För ibland, kära du, är det fegt att skratta

Och ibland, lille vän, är det du som gör fel.

Och ibland, käre vän är det dags för dig att fatta

Att trots att du förlorat, är det ännu ett spel.