gamlingen & YNGLINGEN !

gamlingen:

Vad le ni åt, i eder dystra tid,
där endast lögnens hala tungor tala,
där näktergal och lärka, fink och svala
ej mera syn och hörsel kännes vid?


Vad le ni åt, i denna stumma stund,
där doften från en blid och klarögd blomma
ej mera finns i mänskosinnen tomma,
ej mera finns i jordens gröna lund?


Jo, ler ni gör åt mänskoskapat krafs!
Ni skratta högt när Mamons käftar flinar,
fast ursprungskällan, livets källa, sinar!
Ni kikna ur, som barn i båt till havs!

YNGLINGEN:

Va’ falls? Är ej den vida himmel sedd
som storsint famnar jord och mänskors möda?
Är icke livet självt, det blodfyllt röda,
i pengaskrud, gudomligt skön, försedd?
Va´falls?

gamlingen:

Ha,ha! Du var mig allt en rolig prick!
Men, ack, ett sådant språk! I himmelsk tävlan
endast guldord ifrån ordens ävlan
verkan hava kan. Där fick du! Stick!

YNGLINGEN:

A ha! Vill du med röst och skri och tal
som svärd, i ädel tävlan mig utmana?
Å hå! Sitt tyst du, tig och glo och spana,
du där, från himlens höga piedestal!
Ho ho!

gamlingen:

Se så! Min röst hörs över jorden än
fastän, sen fyrahundra år, jag tystnat!
Det får ändå, säg, kallas för en juste natt?
Gör detta om, min käre lille vän!

YNGLINGEN:

Ha,ha! Sitt tyst du, där uti din sal…
Din skam - för hög för flitens höga galge,
för stor för mödans mixer, din kanalje!
Fatal för dig är denna strid. Fatal!
Ha,ha!

gamlingen:

Ack! Min handske kastar jag för dig!
Din röst är icke himmelsk, oh, blott jordisk,
nej icke så ens - pluttig, fjuttigt mordisk!
Min röst, såsom en bön, jungfuelig.

YNGLINGEN:

Ha! Hör, ifrån din höga himlastol:
Ditt ord - för smått för flitens vassa yxa!
Din röst - en dåligt pressad vadmalsbyxa!
Din själ - en dåligt strängad, spräckt fiol!
Ha!

Se upp, Shakespeare, se upp! Se opp!
När jag ger hals så spricker tidens spegel.
När ger jag hals, för lungors fulla segel,
så rämnar himlen. Passa Dig, Din stropp!
Se opp!

Gamlingen:

Vad mera tömmer du ur tomma burken,
den burk du drager med ditt tomma snöre?
Du följer snällt din hund, den galne skurken,
som fick dig att se hunden bakom före.

Se, daggen lyfter ur sin lilla rymd
oasens hela väna växtlighet.
Vad mer är stort än störst, o, mänsklighet?
Vad mer en ynn´st, än den av Mamon skymd?