Så vi grubbla öfver kärleken, denna, den mest glödande af lifvets alla gåfvor; Gåfvan, den gudagifvna, den af oss alla i mänskohafvet så ifvrigt sökta; Gåfvan säges vara såsom en blixt i blick, som smälter två själar samman, andra säga Gåfvan vara en skimrande sol, som bollas mellan lif och död, där de dansa med varandra uppå tidens glimmande klinga…

Kärleken… vad? Var?

Måhända är Kärleken poesi… och Poesien känslans skira håfv
skör som sköraste frostblommas filigran
varmed själen i den gränslösa tillvaron fångar
de osynliga
ögonblick
som fria
gör verkligheten lika ogripbar
som vattnets genomskinliga glans.

Måhända smeker du in i varsam hand
ett af dessa fångade ögonblick
putsar med andetag och ömsint utsökta ord

måhända växer småningom fram
en tillvarons bråd-
djupa spegel.

Kanske du dristar dej att kasta
blickar ner i spegelns djup
som du kastar slantar uti lyckobrunn

troligen hisnas du nu
svindeln snurrar
det Förgångnas, Nuets och Framtidens gåtor
ok svaren i gåtornas undran

okk ur undrans djup ljuder jordens sång

av rymdens djupa andetag
öppnas gränslöshetens vida port

Nu hör du evighetens eko
Nu slungar dej svindeln bortom
tanke, tid och rum bortom
alla dimensioner bortom bortom
bortom begreppens Var blev Är in i
tidlösheten

Troligen famlar du nu omtumlad i förvirringen
finner en dörr -- öppnar

ok Varats vind virvlar
in

sköljer din själs skymmande skuggor bort, blåser
undan ditt ögas dimma

okk nog ser du nu plötsligt
det dimma
dolt:

Barnet

i solens tysta stråle bärande Meningen
ok i sin troskyldiga blick din oskyddade själ
vilande
i ett skimrande metafysiskt monogram: GUD

Troligen stå nu dina roller skugglösa, genomskinlig varje attityd

ok Förklaringens ljus tänds nog nu
i ditt öga

okk i dess källas reflexer
ser du själ ok barn bli DU!

antag att DU på din helhets varma skimmer svävar
fram
mot ännu en dörr, en port, en oerhörd.

att DU öppnar
ok ser in i HERRENS outgrundliga ögon…
smeks av genomströmmande varm himlavind…

ägen I, ägen vi nu vetskap om kärleken?

Måhända