inom
Skapelsens hemliga konklusion
viskar en pyrande eld
viskningen föder små lågor
som andas
andetag efter andetag
ur andedräkten svävar nynnande blommor
väldoftens ljuvliga toner
i Jordens sång,
Meningens ordlösa begynnelse

Som sagosus i en sommarglänta…
nu svävar synliga sköna dofter
nu leker toner, de rena, klara,
i Meningsfylld harmoni…
och ljuva änglar med vita skuggor
till nyanlända ger livets vatten
ur genomskinliga kalebasser
där solen spelar sin symfoni…


… och ur Andens anda: Orden! en svävande
buske slår i blom, och vid dess rot syns klar en
källa växa fram, mörk, outgrundlig.

Linnéans blyga blommor speglar sig i
källans milda ro… men himlasända väsen
blåser skönhet varsamt undan, och ur djupets
bottenflöden tyst en andning emot ytan
stiger, som en pust från tidlöshetens djupast
dolda hemlighet. I ytans lätta krusning
plötsligt Ord och Allt i ljusflor skimrar;

som av ljus och vindar födda, i en vindlös
tid som aldrig var, två skuggor ur en skugglös
värld i Gåtans inneslutning i sitt eget
svar, syns inför mänskoögon tindra.