Var man än befinner sig stöter man på livsöden. Det kan vara dom vi står nära och dom som är helt obekanta för oss. Och var man än är ser man spår efter människors liv och visst fascineras man av spännande livsöden som låter som om de var hämtade ur alla dedär sagorna med lyckliga slut som man fick höra som barn. Dem där sagorna som alltid var fyllda av hjältar som utförde stordåd som vi andra dödliga aldrig kommer i närheten av.

Sådana livsöden fascinerar mig inte. Nej, jag fascineras istället av vanliga människors livsöden, om den lycka och den sorg dem har fått uppleva. Jag är sådan att jag låter mina berättelser formas av mina tankar och emellanåt andras berättelser. Jag tycker jag har ett ansvar att berätta om det jag ser och hör och låta det påverka andra. Det är på det viset vi vanliga dödliga blir odödliga.

Så jag är en iakttagare. Jag är den som sitter på caféer och tittar på folk som går förbi och fantiserar om vart de kommer från och vart de ska. Och ibland kan få uppleva folks stora ögonblick genom små, handlingar som vi andra kan ta för obetydliga.

Som en man som tittar lite oroligt omkring sig och sedan lägger ett brev på en vanlig postlåda. Det är en man jag både känner och inte känner. Han vet inte om det, men jag har iakttagit honom på stan, på jobbet, på puben. Och nu, när han lägger på ett brev på en postlåda.

Det kan tyckas obetydligt, men jag har fastnat för honom och den Sverigekarta han har uppspikad på sitt jobb med en massa nålar på alla möjliga olika ställen. Ja, han fascinerar mig, men mig lägger han aldrig märke till mig, tråkigt nog. Jag skulle vilja höra hans berättelse, men han verkar onårbar, så istället nässlar jag mig in i hans liv. Som nu, när jag nattetid har brutit mig in på postkontoret och rotar fram brevet som han postade.

Jag har aldrig talat om att något har varit vackert, då jag tycker att hela livet är som en enda stor grå-vit smörja. Men hans brev, dem ord han skriver är vackra. Så för att berätta hans historia får jag nog ta med hans lilla brev, tyck var du vill. Vi lever i ett fritt land.


\"Det är så sorgligt, älskade Engla
När jag tänker på hur du står om morgonen
Då du står helt ensam i kylan
utan kofta

Du bär på en outsäglig längtan
Som rör sig inom dig
Som en inte helt oväntad novembertromb

Du är som åskan, du
Lyser upp så starkt i mörkret
När du lämnar oss blir vi kvar där i mörkret
Som du, älskade Engla
Utan kofta
Och längtar efter nästa blixt

Du, älskade Engla
Kan kanske gå där själv om morgonen
I kylan utan kofta
Men det kan inte jag
Jag väntar fortfarande, liksom du
På nästa blixt

Kom tillbaka \"


Det var helt kolsvart när jag läste det där brevet inne på postkontoret och det lilla ljus som ficklampan gav var inte mycket. Men för varje ord jag läste så flämtade jag till. Dethär är inget vanligt brev, inget vanligt livsöde. Dethär är en historia jag vet kommer få folk att reagera på ett eller annat sätt.

Min uppgift kommer bli att berätta hans livsöde - kanske är den min livsuppgift. Och en livsuppgift har jag bett om - jag som lever ett så inrutat och trist liv. Hans livsöde kommer blir mitt livs berättelse, bara jag får ur honom hans berättelse.