då det sista gulnade lövet
landade på frostklar mark

du stod och såg på mig
genom dimman som omgav oss
dimman av oförlöst kärlek
kanske log du
jag minns inte

när dimman klarnade
och månskäran kämpade sig upp
för avgrundssvart natthimmel
böjde jag mig ner,
tog upp det skrumpnande lövet
studerade dess ådror
dess unika vindlingar
dess ynkedom

dess död

och genom mina tårar
anade jag

hur du gick din väg