och precis när jag gick på bussen kom tårarna och regnet började slå mot rutan
det fanns inte så mycker mer att göra än att dra på sig luvan och försöka kväva gråten
min mp3-spelare spelade på högsta volym och allt kändes som på film
förutom det lyckliga slutet


det tränger sig på tränger sig in
och över
alla ord jag inte förstod
som inte tycktes stämma
hamnade liksom på plats och det var som en knytnäve i ansiktet eller ett knä i magen
andan liksom flög ur mig


den här gången verkade inte tårarna förmåsig
att sluta rinna
inte heller regnet slå mot rutorna
och trots att jag skulle av på nästa busshållsplats
och borde trycka på stoppknappen kom jag på
mig själv med att kura ihop mig ännu mera
ner mot sätet fram mot fönstret bort från
dörren
pressar
pressar
och
allt tycktes passera förbi
alla bussens skakningar blev liksom ett med mina
medan jag sjönk längre och längre
ner/in i sätet