Söta Silvia har ända sedan den kvällen HarryWithTheHeart tog henens hjärta, uppfyllts av mörker, det rinner i hennes blod och uppfyller varje liten cell i hennes kropp, till och med ögonen har mörknat till den grad att man kanppt kan tro att de varit blåa.
persiennerna är aldrig uppdragna längre och inga hemlösa har setts till i hennes kök hon klagar på fantomensmärtor i bröstet, ni vet som när man bli av med en tå och fortförande kan känna hur det kliar på den. hennes hjärta kliar nog mer än vad ni kan drömma om det kliar nog så mycket att hon om hon kunnat och att det fortfarnade funnits där, dragit ut det och stampat på det

jag vet att hon längtar upp ibland
till molnen
fåglarna och mormorfjäril
ja hon berättade om sina uppspikade fjärilar
den dagen hennes mormor dog, precis den sekunden då henens hjärta slutade att slå, satte sig en flerfärgad fjäril på Söta Silivas finger Söta Silivas mormor är en fjäril Söta Silivas mormor är varje fjäril som flyger varje fjäril som föds och varje som dör

en skönhet är hon, Söta Silvia, men det har hon nog aldrig lagt märke till, för visst är det så att någon utan hjärta inte kan lyssna till sig själv, inte heller slå i takt med någon annan


många stunder har jag en sådan stark känsla av förakt att jag lätt skulle kunna söka upp HarryWithTheHeart, dra ut hans hjärta och bit för bit, skära sönder det,
men för Söta Silvias skull låter jag bli
för HarryWithTheHeart är inget svin i hennes ögon, blåögd som hon är, är han fortfarande en stor del av hennes drömmar,
och att krossa Söta Silvias drömmar är något jag inte ens skulle kunna tänka på utan att få dåligt samvete