Jag visade kuken igår, jag gick runt naken like nobody\'s business och näckade. Vi var på ett Saunaställe i Genevé med turkiskt bad, ångbastu, vanlig stekarbastu och utomhusbad. Jag var lite skeptisk till själva nakenheten, mest för att jag inte kände till miljön eller visste hur det såg ut där. Därför valde jag att ha på mig kalsongerna. Jag har alltid varit den frigjorda typen som tycker att nakenhet är något både trevligt och naturligt. Jag skiljer på den sexuella och den ehm... neutrala nakenheten. Av rädsla för stånd och den vanliga osäkerheten man har som människa inför främmande företeelser så har jag aldrig begett mig till ett nakenbad.

Så satt vi där i stekarbastun när en av arbetarna som hällde vatten på aggregatet kom in och sa nånting till mig på franska. Han menade tydligen att man var tvungen att ha handduk under sig i bastun, vilket jag inte förstod när man redan hade kallingar på sig. Anyway, jag protesterade inte utan gick ut och då passade jag på att glida ur kalsongerna och virade handduken runt min midja. Jag tror det tog mig ca 2 sekunder innan jag insåg att detta var klockrent. Jag kom in i bastun igen, både män och kvinnor där, både utfläkta och invirade i handdukar och jag gjorde det.

Jag tog av mig handduken, la den under mig och satte mig ner. Det kändes varken konstigt, främmande eller pinsamt, inte ens när en riktigt snygg ung kvinna en stund senare kom in naken och satte sig. Vi fick ögonkontakt, jag log, hon log... vi var nakna. Tysta, svettiga, nakna och helt naturliga.

Med mitt nya självförtroende klev jag ur bastun, de kladdiga och blöta underkläderna hade fått ge vika för varm och ångande hud och när jag gick runt där i gångarna (som var utomhus) lät jag handduken falla och bar den bara så där lite skylande framför mig. Vi var i ångbastun, i turkiska badet, utanför och inne i duscharna och det var längesen jag var så exalterad och glad över något så enkelt men så innerligt frigörande. Att vara naken.

När vi hade duschat och klätt på oss gick vi på en open mic på en hiphopklubb med rappare och poeter, i hopp om att någon skulle köra på engelska. Dessvärre blev det inte så men jag var så facinerad av kvällen, av poesin, av människorna som var så varma och kärleksfulla, så stöttande. Det fanns attitydsrappare som pratade om gatan, droger och snygga tjejer. Det fanns kärleksdiktare, sarkastiska bitterhjärtan och poeter som uppträdde för första gången med darrande papper i handen, med darrande röst och bultande hjärta. Den enda skillnaden mellan detta och poesinscenen i Sverige var att jag inte fattade ett smack, men det gjorde inget för när jag kände igen mig i det darrande pappret, i sarkasmen, i det nervösa klampandet och flackande blicken så spelade det ingen roll vad det var för språk, de var bara \"nakna\" människor, på scen... precis som jag.

I morse när jag vaknade och skulle kolla min epost kunde jag inte ansluta till grannens trådlösa nätverk, så jag begav mig utanför huset och satte mig på en bänk i en park medan solen ännu inte hade klättrat upp över hustaken. Med tjock jacka och mössa på huvudet satt jag där på bänken med en gräsmatta smekt av miljoner droppar av daggen från den kyliga natten och ljudet av lekande barn på skolgården på andra sidan gatan... och plötsligt hände det.

Barndomsminnerna från kalla skoldagar kom fram ur mitt minne. Dagar som började i svidande kyla varpå solen plötsligt fann sin plats i ens ansikte och man bara stannade upp med vad man än gjorde, vände ansiktet mot solen och blundade. Leende, det mest fåniga leendet samtidigt som Solen, Gud, Universum, Kosmos letade sig ner genom huden, in i det frusna ansiktet och den rinnande näsan. In i kroppen, själen och tillbaka till bänken i parken med det daggiga gräset i Genevé som nu glittrade som miljoner stjärnor medan de fallna löven i alla färgnyanser mellan gult och rött prasslade, viskade till varandra att vintern har kommit och cirkeln är sluten.