I morse när jag vaknade och skulle kolla min epost kunde jag inte ansluta till grannens trådlösa nätverk, så jag begav mig utanför huset och satte mig på en bänk i en park medan solen ännu inte hade klättrat upp över hustaken. Med tjock jacka och mössa på huvudet satt jag där på bänken med en gräsmatta smekt av miljoner droppar av daggen från den kyliga natten och ljudet av lekande barn på skolgården på andra sidan gatan... och plötsligt hände det.

Barndomsminnerna från kalla skoldagar kom fram ur mitt minne. Dagar som började i svidande kyla varpå solen plötsligt fann sin plats i ens ansikte och man bara stannade upp med vad man än gjorde, vände ansiktet mot solen och blundade. Leende, det mest fåniga leendet samtidigt som Solen, Gud, Universum, Kosmos letade sig ner genom huden, in i det frusna ansiktet och den rinnande näsan. In i kroppen, själen och tillbaka till bänken i parken med det daggiga gräset i Genevé som nu glittrade som miljoner stjärnor medan de fallna löven i alla färgnyanser mellan gult och rött prasslade, viskade till varandra att hösten har kommit och cirkeln snart är sluten.