Du är dum. För dum för att inse ditt verkliga värde och dum nog att tro på folks lögner, om och om igen, dum! Dum för allt du känt men inte sagt. Dum, för allt du tänkt men aldrig gjort. Dum, för allt som blev kvar av dig var ett tomt skal av… dumt.

Du är halv. Halv för hur långt bort du än siktar så kastar du bara halvvägs. Halv, för hur hårt du än tar i så klarar du aldrig lyfta helt. Halv, för hur mycket du än älskar så älskar ingen dig. Halv, för energin du bär när du vaknar tar slut innan halva dagen har gått. Halv, för fröna du sått har inte vattnats och jorden har blåst bort. Halv, för världen är en konsert där alla i publiken är långa och du är kort. Och gått, har du gjort haltande sen du bestämt för att det är fel på alla andra men du, behöver en spegel.

Du är gammal, gammal nog att se rynkorna i ditt ansikte och nyanserna i ett universum som är större än dig och din självömkan. Gammal nog att förstå att du är en betydelselös beståndsdel av en atom i en fis i ett universum som inte har någon som helst nytta av din existens. Du är gammal nog att förstå att när universum imploderar och kollapsar i sig själv genom dina tårar när du gråter så ska du inse hur stor du är, att inte ens vintergatan kan rymma din kärlek. Att inte ens solen kan brinna starkare än din passion. Att inte ens en meteor kan rubba din övertygelse. Och mellan din kompletta, absoluta meningslöshet och din själs storhet skapas något som kallas: En hel människa.

Men just nu, har du bara insett att du är en betydelselös beståndsdel i en atom av en fis, i ett universum som inte har någon som helst nytta av din existens.