Hakim i förorten blir misshandlad, knivstucken eller mördad och medierna beskriver ett ghetto där alla lever och dör under knivens hot. När tragedin hann ikapp rikemansungarna och inflytelserika människor i samhället så fick media, rubrikerna och samhället nog.

Ärligt talat... Anton, vars initiativ var fantastiskt för ett barn, ekade idag i på Mälarhöjdens tunnelbanestation och kraven som cementerades på Facebook sprack under de dova dunsarna av sparkarna mot huvudet och brutna ben när en 16 årig flicka föll offer för \"det meningslösa våldet\".

Jag står ett universum ifrån och tittar på samtidigt som jag tänker \"Vad var det jag sa?\"

I ett samhälle där barn slaktar barn räcker det inte med manifestationer, krönikor och utmärkelser (som ironiskt nog delas ut av Snoop Dogg). Det är väl bättre än att inte göra något, undrar någon. Är det verkligen det? Naturligtvis är det bra att göra något, men att kissa på en husbrand resulterar inte i så mycket mer än urinånga som man kan sniffa sig hög på medan huset lik förbannat brinner ner.

Och vårt hus brinner sannerligen.

Så länge vi fortsätter att behandla symptomen istället för att bota sjukdomen så kommer Anton aldrig få njuta av sitt pris och allt kommer förbli detsamma, Riccardo och Hakim kommer aldrig få vila i frid tills revolutionen inträffar.

Det spelar ingen roll hur många antivåldsaktioner vi har, hur många krönikor vi skriver om hur fruktansvärt hemskt det är som inträffar. Så länge mänskligheten inte lär sig vördnad och ödmjukhet så kommer detta fortsätta tills vi stillsamt förgör oss själva.

\"The revolution will not be televised\". Det kan ha varit sant för 30 år sen men idag sker revolutionen mitt under vår näsor på Kungsträdgården, i Burma, i Irak... i hela världen. De religiösa väntar på frälsaren och ateisterna söker förklaringar i matematiska ekvationer och psykologiska analyser av... symptomen, inte sjukdomen. Revolutionen kan bara börja i din spegelbild, den kan inte börja någon annanstans. Ingen Gud, ingen politiker och ingen revolutionär figur kan förändra dig förutom du själv.

Jag ser två alternativ. Antingen så växer den här insikten in i alla oss människor sakta men säkert, eller så förgör de destruktiva människorna varandra och sig själva, vilket banar väg för den nya mänskligheten. En mänsklighet där man inte gör andra illa, inte av rädsla för lagen eller Gud utan för att man vet att om man slår någon annan så slår man sig själv. Kalla det karma, jag kallar det kretslopp.

Jag kallar det den enda framtiden, om vi ska ha någon.