Min farfar stod med bakbundna händer tillsammans med 75 andra assyriska män i sin by och inväntade avrättning av beväpnade kurder. En efter en sköts de ner och föll ihop i en hög av förblödande kroppar, min farfar mötte samma öde och låg där blödande med lik över och under sig. Kurderna nöjde sig inte med att skjuta männen utan skulle enligt order också dansa på deras döda kroppar med min farfar svårt skadad men levande bland dem. Han låtsades vara död och låg väntande livlös på att mördarna skulle ge sig av.

Min farfar överlevde attacken och lyckades ta sig till en närliggande by där han fick hjälp av kristna missionärer. Där opererades han utan bedövning med mycket primitiva redskap men lyckades återfå sin hälsa men med två kulor kvar i sin kropp som minne av ett hatbrott som man knappt kan föreställa sig. Så fort han blivit bättre flydde han tillsammans med en handfull människor och sin blinda syster över gränsen från Turkiet till Irak där de försökte skapa sig ett nytt liv.

Några år tidigare tvingades min mors mor och farföräldrar fly från Iran till dåvarande Sovjet för att undkomma den etniska rensningen av assyrier i hela mellanöstern. Där blev min morfar gripen av polis, anklagad för något han inte gjort och torterades i 8 års tid, bland annat sittande iförd endast kalsonger på isig mark i Sibirien med vatten droppande mot huvudet. Efter han släppts och återförenats med min mormor och två barn som inte kände honom blev de tvingade att lämna landet och åkte åter till ett muslimskt Iran där de var tvungna att ta ett persiskt namn.

Många år senare hamnade min far i fängelse på grund av sin politiska övertygelse. Han flydde från fängelset och levde utan identitet, som flykting i Europa och mellanöstern i flera år innan han till slut kunde slå nya rötter i Iran, där han träffade min mor. De gifte sig, min storebror föddes och jag hann bli 1 år innan de insåg att de var tvungna att fly på grund av oroligheterna mellan Iran och Irak och det ökande trycket från iranska muslimer.

I Sverige fann vi äntligen trygghet. Det är i Sverige jag har växt upp men nu är det från Sverige jag flyr. Mina förfäder flydde undan förtryck, våldtäkt och slakt så i jämförelse med dom verkar mina problem väldigt triviala. Flykten från lagom, jantelagen, kyla, mörker och tristess känns ändå tillräckligt viktig för mig för att jag ska bli ännu en generation som börjar om i ett nytt land. Jag antar att mina föräldrar hoppats att detta skulle bli vårt nya hemland men jag känner mig inte hemma, inte ens bland mitt folk i Södertälje och jag känner mig inte svensk så varför ska jag utstå dessa mörka, kalla vintrar?

Min mormor klagade alltid när hon kom och hälsade på oss i Sverige, själv blev hon gammal och begravdes så småningom i Kalifornien. Hon brukade alltid säga: ”Ni måste lämna Sverige, ni kan inte bo kvar här… ert skellett kommer att förmultna.” Så mormor, nu flyttar jag. Kanske för ett år, kanske för alltid men jag blir ännu en ättling av Iskhak som flyr och börjar om på nytt.