Vi skär i oss själva
djupt och sjukt

Planterar krig
i bortglömda salar

Med knivar gjorda
av våra egna skrik
slåss vi för våra liv
tills en av oss dalar

Utan liv och i tårar
som sårar men läker
genom hoppet som föds
i deras älvar och hav

Förs ett krig i ursinne
till ett svårt särjat inre
av virvlande blad
som eggas av krav

Ingen stig leder ut
ur vår brinnande värld
av torkat blod
likt solbränd lera

Och där står en krigare
på fältet av alldag
oövervinnerlig och evig
bland de tårarar han saknar

I en bön han sänker sina vapen
I en bön till minnet av en tid
då skrattet var hans och fukt
bar tårar åt dunfyllda sängar

Då faller den första droppen
som läker ärren på hans kind
För kärleken lyser genom oss dårar

...när det regnar