Kommer du ihåg när du lovade mig världen?
När du sa att allt ditt var mitt och att jag tryggt kunde låna ut mitt hjärta till dig.
Eller tillochmed ge det till dig, du skulle ta hand om det bra.
Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg första gången du sa att du älskade mig?
Hur du sjöng ut orden och nynnade på världens finaste melodi.
Du sa att det var min sång och att du aldrig hade sjungit den för någon annan.
Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg första gången du kysste mig?
Du sa att mina läppar smakade jordgubbar och att du ville aldrig äta något annat mer.
Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg, hur du gång på gång sa att du älskade mig och kunde aldrig få nog av mig, du smekte hela min kropp med dina ord, orden landade tillsist under min bröstkorg, där djupt inne i mitt hjärta.
Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg hur du lämnade mig?
Där blodig, och grå, blodig av tårar, jag grät tårar av blod.
Mina ögon sved, mitt hjärta, den smärtade och min själ låg i lågor.
Jag brann bokstavligen upp.
Jag tänkte när du gick där ut genom dörren, utan att se tillbaka på det du lämnade efter dig.
Är det så ryggraden ser ut på någon som lovade en världen men just släckte ljuset i ens värld?
Jag såg in i din själ och såg att den var grå, du saknade en ryggrad och jag tänkte för mig själv:
Jag kommer komma ihåg hur du lärde mig att hata och att aldrig mer älska för det finns ingen som älskar en tillbaka, på riktigt.
Ja, jag kommer ihåg, för alltid.
Kommer ihåg dig, kommer du ihåg mig idag?