Det dansar en flicka, en fager mö
där aldrig en människa någonsin går
i fjärran, långt borta vid myr och sjö,
en älva med guldgult och lockigt hår.

Säg är hon en saga, en svunnen dröm,
en aning, en hägring som aldrig vanns,
en tanke, en vänskap, en kärlek öm?
Hon ler för sig själv när hon tråder sin dans.

Novembers natt är så kall och så lång
blott månen kan se att hon finns, nånstans.
Ty ingen som själv ej är saga och sång
kan tro att en flicka som denna fanns.

Men dimman den tätnar i morgonens stund
och dagern sig tränger bland ris och snår.
När sakta det ljusnar i enslig lund
av älvdans och flicka ej finnes ett spår.