Jag kan än idag minnas
Hur du, just du
Som alltid var tillsammans med mej
Stod med de andra
Och skrattade

Jag minns slagsmålet
Han va rätt kort
Men ville slåss
Och jag gillade inte det
Så jag försökte avstyra det

Men om en liten kort jävel
Vill slåss
Så brukar det bli så
Fast man kör tufft
För att slippa eländet

Och när man tagit ner honom en gång
Så gav han sej inte utan skulle på igen
För mej var det ett slags, chock
För vem kunde vara på det viset
De andra skrek

Som en tuppfäkting med barn
Syntes en ring
Där vi båda slogs
Tills han var alldeles slut
Jag blockerade hans slag

Till slut frågade nån
Om jag verkligen ville slåss mer
De ville jag inte
Så man utropade honom till ”vinnare”
Och inte ens du fattade

Att jag kunde dödat honom om jag ville
Eller gjort honom till krympling
Men inom mej fanns det oskrivna regler
De som vi 2 alltid följde annars
Men du förstod inte ändå

Och du gick iväg, jag stod kvar
Ensam och övergiven
Stolt inom mej, så liten jag var
Men vårt kamratskap
Blev aldrig detsamma