Du satt i soffan.
Jag satt där oxå.
Du log.
Ett sånt leende som får mig att smälta än idag.
Kändes som mitt hjärta skulle hoppa ur kroppen.
Dess dunkande var det ända jag hörde just då.
Vad spelade allt annat för roll?
Ingenting.
Du bad mig luta mitt huvud mot dig.
Blygt gjorde jag och så.
Med huvudet precis under ditt.
Nära så nära.
Vågade inte titta upp.
Vågade knappt andas.
Du småpratade
men minns ingenting av vad du sa.
I mina egna tankar glömde jag bort mig.
Förvirrad och yr mötte mina läppar dina.
Vår första kyss....
Och ingenting fattas mig sen........

/Din Anna