Jag vill skrika, men kan inte ens öppna munnen.
Det är inte det att min käke är fastlåst, inte heller att mitt stämband är av.
Utan, jag är tom.
Vad ska jag skrika?




Kan någon vara så vänlig och stanna tiden?
Bara ett litet tag, så jag kan reda upp mitt liv och sen få känna hur det är att vara barn en liten stund till, lägga känslan på minnet.
För den kommer inte tillbaka....någonsin.



Under hela min livstid, så har jag alltid drivits av kärlek.
All sorts kärlek, från vänskap till romanser.
Men nu, har min förvirrning nått sitt klimax.
Jag helt slut.

Vad jag än gör, vart jag än vänder mig, så är kärleken snabbare att ta sig därifrån eller vända ryggen till.
Är det så mycket begärt att få ha någon att älska?
En person som man bryr sig så mycket om att man hade offrat livet för personen vilken sekund som helst.
Någon man hade sprungit flera mil naken i en meter snö bara för att få spendera tid med denna.
Känslan av att något är värt mer än allt annat i sitt liv, något stort.

I denna stund, här och nu, ger jag upp.
Jag tänker inte söka och kämpa för kärleken mer.
Desto hårdare jag försöker, desto längre bort ifrån detta fenomen kommer jag.

Måste det vara så svårt? Måste världen vara så stor?
Vi lever i en bubbla, i ett samhälle där kärleken gömt sig väl.
Till slut börjar man söka på nätet, och saker och ting är helt plötsligt så långt borta, men samtidigt.. närmre än någonsin förr.

Kan inte vi alla som söker kärlek samlas på en och samma plats, istället för att sprida ut oss över detta avlånga land?

Jag är så förbaskat trött på att ständigt leta, så ..

Ta mig till kärlek!